Den årliga fortbildningsdagen är för oss guider årets höjdpunkt. Och årets dag gjorde ingen besviken. Den var, som vanligt, intressant och lärorik. Spännande personer delade med sig av sin kunskap och vi avslutade dagen betydligt klokare än när vi började.
Vårt första stopp var Roslagsbro kyrka där kyrkvärden Claes Holmström visade oss kyrkan. Han berättade om de förändringar som skett sedan 1200-talet, då kyrkan uppfördes intill den dåvarande segelleden, och fram till idag, då det är svårt att tänka sig att man skulle kunna ta vattenvägen till kyrkan.
Även vid nästa stopp besökte vi en kyrka, nämligen Estuna, vilken är ännu äldre än Roslagsbro. I Estuna uppfördes kyrkan redan 1163. Även här fick vi veta det mesta som är värt att veta om kyrkan av kyrkvärden, Birgit Fransson.
Så fortsatte turen till Erikskulle, som också kallas Roslagens Skansen.
Jämförelsen kommer av att Erikskulle, liksom Skansen, är ett friluftsmuseum dit byggnader flyttats från närliggande socknar. Men där finns också spännande utställningar och framför allt finns Viksbåten på Erikskulle. Båten är byggd på Vikingatiden, i mitten av 1000-talet, sannolikt omkring 1040. Båten hittades 1898 vid en täckdikning. Efter en tid föll den i glömska, men återupptäcktes på Erikskulles vindsförråd 1985, av arkeologen Gunilla Larsson, när hon gjorde en inventering av Erikskulles föremål. Om fyndet och arbetet med att rekonstruera båten berättade hon för oss under vårt besök.
Båtens konstruktion är lätt. Den kan ta sig fram i grunda vatten, och även ganska enkelt dras över land mellan vattendragen. Borden är låga, men trots det, och trots den grunda kölen, är båten mycket sjövärdig. Det kunde entusiasten och läraren Lennart Widerberg bekräfta för oss. Han har nämligen testat själv. Han har byggt ett antal kopior av båten och själv färdats med dem ända till Novgorod i Ryssland.
Från Erikskulle åkte vi söderut till Karls kyrkoruin. Där berättade Gunilla Larsson historien om kyrkan som var tillägnad Roslagens skyddshelgon Sankt Karlung, som vägrade låta sig begravas någon annanstans än på den här platsen.
Sista anhalten för dagen var Storholmen, den gamla folkparken som numera hyser en vikingaby med samma namn.
Där välkomnades vi av Britta Zetterström Geschwind som berättade hur hennes intresse för historia ledde till grundandet av byn i mitten av 1990-talet. Byn, som är ett arkeologiskt friluftsmuseum, har öppet för allmänheten vid olika event samt under några sommarveckor varje år. Då kommer också entusiaster hitresande för att leva som vikingar, fortsätta att bygga på byn och visa upp vikingalivet för besökare. Här hittade vi också en kopia på Viksbåten som tog med besökare på turer på Erken.
På Storholmen avslutades dagen med en tyst minut för vår färgstarka och kunniga guidekollega Seija Rahm, som avled i höstas. En stor förlust för oss och många andra. Seija bodde under vinterhalvåret i Tyskland, men somrarna tillbringade hon på sitt älskade Väddö där hon brukade guida på Albert Engströmmuseet och Albert Engströms ateljé i Grisslehamn.
Vi saknar dig, Seija.
