I Finsta är forntiden närmast

För Ingela Jansson är forntiden det främsta intresset. I Norrtälje kommun finns gott om fornlämningar, inte minst i Finsta, som annars främst är känt som Heliga Birgittas födelseort.

– De flesta förknippar Finsta med heliga Birgitta, även om det är omtvistat ifall hon verkligen föddes där. Själv förknippar jag Finsta främst med föreningen Sjuhundraleden där jag är ordförande. Finsta är Sjuhundraledens hjärta och där föddes föreningen 1986. Jag var med vid förlossningen, säger hon.

Sjuhundraleden är en mer än tusen år gammal sjöled med förgreningar såväl inåt landet som åt söder, norr och öster.

– På Sjuhundraleden kunde man ta sig söderut till Birka och Stockholm. Tog man sig över till Långhundraleden kunde man ta sig vidare till Gamla Uppsala. Österut kom man till Ålands hav.

Trakten av Finsta är också fornlämningstätast i hela kommunen.

– Främst är det lämningar från yngre järnåldern som finns i kommunen. Lämningar från äldre järnåldern finner man främst i Edsbro-trakten, och vill man hitta stenålderslämningar får man bege sig till Riala eller Fasterna.

Den mest kända fornborgen i socknen är Darsgärde som är cirka 100 x 95 meter.

– En fornborg har kanske inte varit så imponerande som det låter. Det var inte precis några riddarborgar. Att det var vallar runt betyder inte att de behöver ha varit några befästningar. Det kan ha varit ett område där man hägnade in sina djur till exempel. På vallarna har det ofta stått en träpalissad, som kan ha blivit nedbränd.

Många fornborgar gjordes om till befästningar på 400-talet.

– Det man ser i dag av fornborgarna är vallar och vallgravar. Efter boningarna finns sällan några lämningar eftersom husen inte hade några husgrunder. Stolpar restes för att hålla upp taket. Väggarna kunde bestå av en flätad konstruktion av ris som sedan kunde lerklinas. Husen byggdes ofta på terrasser för att få plant underlag för huset.

Alldeles utanför terrassen görs ofta fynd.

– Skräp slängdes utanför terrassen, så där kan man hitta sådant som smidesslagg och trasiga lerkrukor liksom benrester. Detsamma gäller i stolphålen efter huspålarna. Där hälldes allt möjligt ner.

Många tror att de hittat husgrunder när de i själva verket hittat gravar.

– Gravar i form av stensättningar hade alla möjliga former, oftast runda, men de kunde också vara kvadratiska eller rektangulära. Då tror folk gärna att det är husgrunder.

Havet är sig aldrig likt

Anette Hallsenius har bott i skärgården i hela sitt liv. Hon kan inte tänka sig att leva utan närheten till havet.

– Havet är fantastiskt. Det betyder mycket för mig. Vatten är fint. Det är aldrig lika och säger så mycket. Det kan vara full fart och liv lika väl som alldeles stilla.

För Anette betyder havet liv på flera sätt.

– Fiske är en av huvudnäringarna i skärgården. Min pappa fiskade mycket även om han inte var yrkesfiskare. Sjöfart och båtnäring har också betytt mycket för oss Singöbor. I släkten har vi haft båtmän, fyrvaktare och båtbyggare.

– Horisonten står för oändlighet samtidigt som havet också står för tillhörighet och kontinuitet. Det måste finnas vatten i mitt liv. Vid ett tillfälle var jag med min mamma i fjällen. Vi var i Vemdalsskalet. Det var jättefint där, men jag höll på att bli skogstokig av längtan efter vatten, så vi fick leta upp en porlande bäck.

Fyren som syns på bilden är Svartklubbens fyr.

– Förr talade fyren om vilket väder det var. När fyrens mistlur tjöt visste vi att tjockan var på intågande. Då rusade vi ut och hämtade in tvätten.

Även nu kan man ibland se ljuset därifrån.

Anette rekommenderar alla en tur till havet.

– En picknick på en klippa vid havet – det är avkoppling. Från Singö kan man se Svartklubbens fyr och Understens fyr. Eckerö linjens färjor passerar på väg till Åland liksom stora fartyg på väg till Norrland eller Holmens bruk. Lotsbåten går ut på uppdrag.

Även på vintern finns det mycket att se.

– På vintern bildar isen formationer och vid rätt väder ser man långfärdsskridskoåkare åka förbi.

Orionparken ligger Lars-Gunnar varmt om hjärtat

Lars-Gunnar Wallin är född och delvis uppväxt i Hallstavik. När han ska berätta om sin favoritplats i Norrtälje kommun blir det Orionparken där speedwaylaget Rospiggarna har sin hemmabana.

– Första gången vi gick dit med familjen var 2001. Min dotter, Maria, var bara fem år och min son nio. Rospiggarna skulle möta Masarna. Det var på den tiden som Masarnas Tony Rickardsson var på topp. Rospiggarna borde inte haft en chans.

Hallstavik är en liten ort med omkring 4 500 invånare.

– Den kvällen slogs publikrekord. Det var 10 000 personer där och hejade! Och Rospiggarna vann med knapp marginal. Sedan dess är vi fast. Nu är barnen utflugna, men min fru och jag försöker alltid se till att gå dit när Rospiggarna har hemmamatch.

Även om publiken vanligen inte är så stor som vid Lars-Gunnars första besök är den härliga stämningen en del av upplevelsen.

– Det är alltid en otrolig stämning. Nu är ju bygdens egen son, Andreas Jonsson, tillbaka i laget.

Motorintresset är stort på orten.

– Alla, verkligen alla, är där, säger Lars-Gunnar Wallin.