Solen strålar från en klarblå himmel, metrologerna har lovat regn i några dagar nu, men än syns inga spår av något sådant. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, konstaterar jag i en mycket varm bil på väg hem från Norrtälje. Norrtälje är en fantastisk stad, med festivaler, vackert hav och kultur för alla smaker. Men för mig, en enkel ”bonnatös” från roslagens inre delar (Fasterna, Rimbo) kan det ibland bli lite mycket. Så jag åker hem, till det jag personligen tycker är roslagens kulturpärlor. Jag passerar kyrkor, som alla är vackra, ingen nämnd och ingen glömd, åker förbi Birgitta-grottan, Ekebyholm, Rånäs slott, och landar så småningom utanför Fasterna kyrka. Jag går in och kan riktigt känna i luften hur tidigare generationer ända tillbaka till medeltiden, suttit här och gäspat sig igenom timslånga mässor. Och jag är stolt, stolt att finnas kvar och förvalta det här som våra förfäder lämnat åt oss. Vi går vidare till Mörby slottsruin, där vi ikväll ska vara med på en frilufts gudstjänst. På håll ser jag och börjar fantisera kring det fantastiska slott som låg här. Det krävs inte mycket fantasi, och det har jag så det räcker och blir över, för att se slottet i all sin prakt, som det såg ut för några hundra år sedan.
När vi sen sitter där med kaffe och bullar i den sköna sommarkvällen inne på borggården njuter man av historiens vingslag. I hela vår kommun finns såna här historiska guldkorn, som Fasterna, bara en nästan obefintlig prick på kartan, men här paraderade tex Gabriel Oxenstierna runt på sin tid. Går man in och upp i gamla torn och salar, vandrar blicken gärna in i de mörka vrårna och man börjar tänka på svarta damen, vita frun, och på den svarta hunden, som sägs vara hin håle själv. Jag ryser och går ut i solen igen. Bara historier för turisterna. Eller? När det börjar lida mot kvällen, och vi plockar ihop för att gå hem, hörs plötsligt mycket tydligt hundskall. Var det något som rörde sig inne i bakstugan? Jag skyndar mig hem, det var nog inget. Eller?
Erika Åberg
